Vet inte vart jag ska börja. Kände bara för att komma in en stund på bloggen igen. Det har ju varit tomt här en lång tid nu. Jag har helt enkelt inte varit frisk. Men .... nu börjar liksom livet återvända och det känns som jag börjar hitta tillbaks bit för bit, steg för steg, tillbaks till de saker som jag vill göra, allt som jag längtat efter så länge nu. Att vara en glad mamma till exempel..... en pigg mamma.
Vad var det som hände egentligen? Under våren/sommaren kände jag mig allt mer trött och utarbetad. Jag tänkte till en början att det inte var så konstigt med tanke på allt som hänt sen Charlie kom till världen ... det var njurbäckeninflammation, vi flyttade till nytt stort hus, allt med flytten, trubbel hit och dit med vissa saker som rörde försäljningen och andra personliga saker inom familjen. I mitten av sommaren fick Charlie återigen nya infektioner och det blev akuten tre gånger med påföljande antibiotikakurer.
Och så mamma på det. Då kan man ju få vara trött, rent utav lite utarbetad ... men .... det blev värre än det. Jag tappade motivationen, kände mig deppig och alla vardagssysslor som att laga mat eller plocka ur diskmaskinen blev som värsta utmaningarna. Jag kunde inte förmå mig att förstå vad det var jag skulle göra. Jag kunde stanna upp mitt emellan lökhacket och kylen och fråga mig själv "vad var det jag skulle hämta nu ... ?" Jag orkade inte ens ta en lugn promenad med vovven ...
Jag insåg att jag faktiskt hade hamnat i nån slags utbrändhet. Och på nåt vis så var jag faktiskt det. Utbränd. Den fantastiskt vackra sommaren som alla skrev om. Jag läste hur alla badade och hade middagar, vänner som ville att jag skulle följa med till stranden eller komma på fika, sådär lite spontant trevligt bara. Men , det gick inte. Den jobbigaste känslan var att jag inte ens orkade vara en glad och pigg mamma. Det skar mest i hjärtat......
Då bokade jag en tid hos läkaren. Det är någonting som är fel. Det var fel. I ett enkelt blodprov visade det sig att jag hade alldeles för höga TSH-värden. Sköldkörteln krånglade och när jag fick veta det så stämde alla symptom in. Det var faktiskt skönt att få veta vad det var. Alla pusselbitar ramlade på plats.
Jag började äta levaxin för sköldkörtelrubbningar när jag var gravid, det är tydligen vanligt att det kommer just då och jag tog om blodprov efter förlossningen för att se att alla värden såg bra ut. De gjorde det då. Jag visste ingenting om att det kunde ändra sig så snabbt igen.
Efter nya prover i somras hos läkaren såg de att jag hade hade jag hypotyreus; underfunktion av sköldkörteln. Jag skriver detta till stor del för att någon annan som läser här kanske är i samma sits som jag var i somras. Detta smyger sig på, sakta, och det är en hel radda med otäcka symptom som man drabbas av. Det bästa är att man blir helt återställd när man ställer in den rätta dosen av levaxin.
Jag har ökat min dos nu två gånger och som sagt, nu börjar jag känna att jag är med i leken igen, med i livet!!! Det är en fantastisk känsla!!! Jag njuter verkligen av alla stunder där jag nu orkar att vara med! Jag kan ta en skön promenad med vovven och Charlie, hälsa på fina vänner för en fika och komma hem glad och ändå orka med resten av dagen. Jag orkar leka med Charlie, stunderna vid matbordet är ljuvliga! Vi kan sitta länge och han pillar glatt i sig det mesta, leverpastej och smörgås är en favorit till mellanmål! Vi skrattar tillsammans och jag njuter av att kunna vara där, så fort tiden går, han växer och har blivit så mycket mer med i allt.
Idag tog familjen en sväng till Noas Ark, där var det skördefest idag. Vi träffade lamm, grisar, åsnor, hönor och tuppar. Charlie klappade faktiskt en häst för första gången! Han tyckte det var så häftigt!
Det är hans första ord också ... inte mamma eller pappa... nejdå ... utan HÄST.
"Hässccht" heter det. ;-) Han har en duplo-lego-häst som vi säger "häst" om, och han gillar den där hästen väldigt mycket. Så då kan ni tro att idag när han fick klappa en riktig häst, då var det extas!!!